emmmaamarie

22 minuter efter att jag hade publicerat mitt förra blogginlägg var det officiellt, du hade upplevt ditt sista ögonblick på denna jord. Finner inga ord för hur hemskt det här är, och jag kan inte sluta tänka på dig, din familj och din släkt, dina vänner och din flickvän. Alla är så ledsna. Något jag heller inte kan sluta tänka på är de minnen vi har tillsammans, alla gånger vi skrattat åt Torkel i Knipa hemma hos Wille, den gången vi grillade i Björkbackaparken och du kastade upp min och Jannies grillkorv i trädet och vi skrattade så gott, den gången du ringde mig mitt under en mattelektion och frågade om vi inte skulle umgås hemma hos Wille efter skolan, de gånger vi festat tillsammans, de gånger du försökte para ihop mig med din kompis och du smsade mig från hans telefon, den gången du och Wille dök upp med din bil mitt ute i ingenstans när jag och Jannie var lost på Frösön en mörk vinterkväll...

 

Usch, det här är ofattbart, och allt jag kan säga just nu är tack för alla roliga stunder och vila i frid. Hoppas du får det bra där du är.

 

 

 

Nu ska jag snart jobba, och för en gångs skull hoppas jag att det kommer sjukt mycket hungriga gäster över middagen, så att det blir mycket för oss anställda att göra. Jag hoppas det, för att man under en sådan middagskaosrusch inte har en chans att hinna tänka på annat än själva jobbet.